Känner mig trött och seg, men ej sömnig... Vill gärna krypa ner i sängen bredvid Mik och sova, men det kunde jag ju inte. Så nu sitter jag här i köket med minilaptopen (obviously!), cola och cigg. Kontemplerar lite om varför jag inte kan sova. Kanske för att det snart är vinter, kanske för att tigrarna dör ut, kanske är det för att jag inte orkar sova. Jag orkar inte. För på senaste tiden så har jag liksom fått anstränga mig för att somna... Som om att det vore en uppgift jag fått från någon högre chef som säger "nej du, nu måste du faktiskt sova, jag skiter i om du inte är trött, det är din plikt som människa att sova innan klockan är tolv. Även fast du inte måste göra någonting imorgon" (förutom att kolla upp hur mycket sci fi mässan kostar^^). Och det mina vänner är faktiskt ganska jobbigt. Att först tappa aptit (jag vet det är konstigt, jag som kan äta hur mycket som helst och när som helst!) och nu ha svårt att sova. Jag som hade vuxit ur mina sömnsvårigheter och blivit en människa med relativt god nattsömn. Jag har inte ens lampor eller musik på när jag sover längre. Okej, jag kan erkänna att det är för Miks skull eftersom han inte kan sova när det är ljust eller när det är musik på... Men ändå! Jag hade ju slutat med sånt här. Sånt här är alltså att sitte uppe på nätterna och känna mig hur trött och utmattad som helst, men inte trött nog, nte tillräckigt utmattad. Inte bra nog för att sova liksom. Jag tror att jag kanske är på väg in i en liten "hejdetärvinternuochjagskavaradeprimerad" period. Och ja, man ska säga det i ett andetag. Nästan som "hejkomochhjälpmig", fast lite mer komplext kanske. Och nu drack jag nästan fimpvatten. Så luddig är jag. Men jag tror att jag kanske har lite vin? Vi kollar...Japp! Ett stort glas vin, cigaretter och lite Thåström på det. Känns ganska mysigt ändå, lite nostalgiskt.... Tänker på tiden då jag var 15-16 och drack vin mest hela tiden, i skolan, hemma och lite överallt. Men ingen visste. Eller, gjorde dom kanske det? Cajsa visste. Cajsa var bra, vi skrek på varandra en gång utanför skolan. Cajsa sa att jag var dum som gjorde så. Och jag sa att hon var dum som gjorde en annan sak, men den saken ska vi inte tala om för det är inte min sak att dela med världen, även om ni inte vet vem hon är. Och sen skrek vi på varandra. Sen gick hon in och jag sparkade en isklump så hårt att det kändes i tårna även om skorna hade stålhätta. Jag var arg, det kommer jag ihåg. Jättearg. Arg på allting, hela världen vara bara jättedum mot mig. Jag var en typisk tonåring på mitt eget sätt, kan man säga. För er läsare som inte känner mig kanske tycker att det låter som vilken tonåring som helst, trotsig, kaxig och uppkäftig. Men riktigt så var det inte. Jag var trevlig mot de som förtjänade det, men sen pekade jag lite finger åt alla andra. Jag var aldrig med på idrotten, då satt jag på bänken och skrattade eller var ute och rökte. En annan gång kanske jag grät på toaletten, och än en annan gång kanske jag tröstade någon annan som grät. Har jag tappat tråden nu? Jag tror nästan det, fast ni kanske orkade läsa så här långt ändå?
Lyssnar på flyktsoda och kommer ihåg när jag brukade umgås med Paula, Kim, Kajsa, Sara, Cathy, Ylva & Krull..... Det känns liksom som att allt var så himla bekymmerslöst på något sätt. Vi åkte till bålsta/skokloster var och varannan helg. Ibland kom vi hem, ibland fastnade vi på vägen... Många roliga men också många jobbiga minnen.
Festivaler, hemmafester, parksup och allt vad det nu var... Men sen så hade man dom vännerna som var riktigt nära inpå, som fortfarande är det vill jag påpeka, som verkligen kände (känner) en utan och innan. Jessica, Ninni, Cajsa & Jazzmin, ni är så långt inne i mitt hjärta så att ni kommer nog aldrig ut igen! Vi satt runt Ninnis köksbord så ofta vi kunde och drack té, där kanske jag berättade något kul som hänt och dom skrattade, med eller åt mig det spelade ingen roll dom skrattade och jag var nöjd för stunden. Sen pratade vi om allt mellan måne och jord och då menar jag allt! Och åh, som jag saknar våra kvällspromenader... Att vi alla bodde inom gångavstånd var ju ett solklart plus, men nu gör vi ju tyvärr inte det längre. Och vi ses inte lika ofta som jag skulle vilja... Det är så svårt att samordna alla olika liv... Inte för att jag har något liv mellan klockan sju på morgonen och ungefär halv sex på kvällen (då mik jobbar) men ändå... det blir alltid så stressigt på något sätt. Tillåt mig att säga oh jävlar i helvete vad det spöregnar ute! Fantastiskt!
Jag tror nog att jag vet vad mina närmaste vänner tyckte om mig när jag var 13-17... Kanske att jag var ganska jobbig ibland, med alla historier menar jag, och ville att jag skulle vara tyst... Att jag kanske verkade ganska oansvarig och lite dömande. Det är en skavank jag har kan jag säga, helt ärligt, att jag dömer folk. Det gör jag fortfarande... Men bara folk jag inte känner. Och sen så vill jag faktiskt påpeka att jag är ganska bra på att se människor för vad dom är även fast dom låtsas vara något annat. Men inte när de gäller folk jag släpper in på livet. Eller jag ska rätta det där faktiskt, jag har endast i mitt förflutna varit blind för pojkvänners dåliga sidor. Men! Men men men, nu har jag äntligen fått en karl som förtjänar mig. Eller ja, en karl som jag förtjänar rättare sagt. Hoppas jag i alla fall. Ibland tror jag att han kanske är lite för bra för mig.... Men jag ska inte klaga! Vad jag ska klaga på dock är att spotify håller på och dumma sig. Dumma spotify! Kanske har jag redan lyssnat på tjugo timmar musik den här månaden? Nej, det kan jag ju inte ha gjort! Eller? Jag tror att jag vill gå ut i regnet, men det kan jag ju inte göra. Tänk om Mik vaknar, han skulle bli livrädd! Och dessutom så går det tydligen en våldtäktsman lös i gubbängen.... Får jag nog sitta här i mitt fina stökiga Audrey Hepburn kök och skriva av mig en massa mer, men det kanske ni inte orkar läsa?
Om ni inte orkar så får ni väl läsa i omgångar! Jag vill baka, men det kan jag ju inte göra, det låter på tok för mycket!... Ska nog gå och titta till Mik och ge honom en super försiktig puss. Någon puss blev det inte, det var på tok för mörkt där inne i sovrummet! Skulle snubblat runt och väckt honom. Nädu, han får ligga där och snarka. Han är förjävla söt ändå den dära! Ja ja, nu ska jag sluta ordbajsa och göra något annat.
Puss på er, over&out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar