Jag fick det där samtalet idag.
Negativt besked. jaja, det funkar väl ändå.
Jag har ingen cola. Och jag har mensvärk = ledsen Denise.
Jag har en Mik. Det är bra. =glad Denise.
Hejdå.
tisdag 25 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Fortfarande måndag [23:12]
Mik tittar på "taken" (dåååliiigt!) och jag klickar på datorn.
Både vill och inte vill få det där telefonsamtalet imorgon kan jag ju säga.
Jag har mensvärk.
Hejdå.
Både vill och inte vill få det där telefonsamtalet imorgon kan jag ju säga.
Jag har mensvärk.
Hejdå.
Måndag [17.24]
Hejhopp.
Ni kanske minns att jag igår skrev om Johnny och hans ovilja att äta? Han känner fortfarande en ovilja gentemot mat kan jag ju säga. Det har nu tagit honom över en timme att äta en skål med makaroner och tre fiskpinnar. Och han är inte ens klar. EN TIMME. Det är väldigt länge.
Åh, nu är han klar. Fantstiskt! Ibland glömmer man liksom bort att säga till, så står maten där i två timmar och han har inte rört den. Så nu måste han äta i samma rum som oss, man måste övervaka. Ni kanske tycker det låter konstigt det där, med i samma rum som oss. Då tänker ju ni att "åh, herre, äter dom inte vid köksbordet tillsammans?" Nej kära medborgare det gör vi ej. De får äta i vardagsrummet eller i sitt rum framför en film. Vi brukade äta vid köksbordet, jag försökte få det lite strukturerat. Men mina försök var förgäves kan man säga... Inte för att jag inte har en del i ansvaret att vi inte har en normal middagsstruktur längre men ändå, lite förgäves.
Tror att jag är på dåligt humör, men jag är inte riktigt säker. Jag känner för att vara elak mot folk.
Hej då.
Ni kanske minns att jag igår skrev om Johnny och hans ovilja att äta? Han känner fortfarande en ovilja gentemot mat kan jag ju säga. Det har nu tagit honom över en timme att äta en skål med makaroner och tre fiskpinnar. Och han är inte ens klar. EN TIMME. Det är väldigt länge.
Åh, nu är han klar. Fantstiskt! Ibland glömmer man liksom bort att säga till, så står maten där i två timmar och han har inte rört den. Så nu måste han äta i samma rum som oss, man måste övervaka. Ni kanske tycker det låter konstigt det där, med i samma rum som oss. Då tänker ju ni att "åh, herre, äter dom inte vid köksbordet tillsammans?" Nej kära medborgare det gör vi ej. De får äta i vardagsrummet eller i sitt rum framför en film. Vi brukade äta vid köksbordet, jag försökte få det lite strukturerat. Men mina försök var förgäves kan man säga... Inte för att jag inte har en del i ansvaret att vi inte har en normal middagsstruktur längre men ändå, lite förgäves.
Tror att jag är på dåligt humör, men jag är inte riktigt säker. Jag känner för att vara elak mot folk.
Hej då.
söndag 23 januari 2011
Fortfarande söndag.
Hej igen. Jag menade inte hej då, jag menade på återseende. Fy fan vad bloc party är bra. Man glömmer bort när man inte lyssnar på dom. Men sen så exploderar allt! BOOM.
Ska ta med Mik på en cigarett nu. Ja, jag vet att vi skulle sluta, men det gjorde vi inte. Vi är vuxna och vi kan inte... ha!
Mitt hår är ganska långt nu. Det är också lite lockigt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, kanske ska investera i en plattång? Har ju endast en locktång till luggen liksom. Kanske kanske.
Jag vill sjunga massor, hela tiden men det gör jag inte. För jag blir så generad om någon lyssnar. Har inga problem att sjunga med till musik men oj, utan blir det så läskigt så. Dessutom så kan jag knappt sjunga längre. Jag röker för mycket och sjunger för lite, förstår ni då?
Nu börjar jag bli lite trött känner jag. Eller jag har varit trött hela dagen i och för sig.Vi kom nämligen inte i säng igår förrän klockan fyra imorse. Datorn höll på att fåna sig förstår ni.. "critical error, can not detect the harddrive" såattehhhh, vi fick formatera om hela alltet!
Aja, godnatt tror jag.
Ska ta med Mik på en cigarett nu. Ja, jag vet att vi skulle sluta, men det gjorde vi inte. Vi är vuxna och vi kan inte... ha!
Mitt hår är ganska långt nu. Det är också lite lockigt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, kanske ska investera i en plattång? Har ju endast en locktång till luggen liksom. Kanske kanske.
Jag vill sjunga massor, hela tiden men det gör jag inte. För jag blir så generad om någon lyssnar. Har inga problem att sjunga med till musik men oj, utan blir det så läskigt så. Dessutom så kan jag knappt sjunga längre. Jag röker för mycket och sjunger för lite, förstår ni då?
Nu börjar jag bli lite trött känner jag. Eller jag har varit trött hela dagen i och för sig.Vi kom nämligen inte i säng igår förrän klockan fyra imorse. Datorn höll på att fåna sig förstår ni.. "critical error, can not detect the harddrive" såattehhhh, vi fick formatera om hela alltet!
Aja, godnatt tror jag.
Söndag [21:56]
Känner att det kanske är en liten deppvecka på G. Fast jag vill inte, så det så. Det kanske bara är söndagsdeppen som kryper sig på. Eller måndagsdeppen som kommer lite för tidigt. Plus mensdepp. Deppdeppdeppdepp. Roligt ord det där egentligen; depp. Säg det flera gången så förstår ni.
Nu är det lilla laaaff på spotify. Bara hip hopish på listan idag. Eller ja, just nu i alla fall. Ja, om man nu kan kalla al fadji för hip hopish... Men det är till hip hopish bakgrund i alla fall! Kim snackade om nån "näääk". Men orkar inte med nytt just nu. Nu blir det snook, svett och tårar för hela slanten!
Jag måste få uttrycka mitt gillande för Alex Schulman. Han är så jävla bra. Allt han gör är bara äckligt bra. Till skillnad från många andras åsikter så tycker jag att "alla får plus" är den bästa bloggen han haft. Den är helt fantastisk.
Alex Schulmans nya blogg får: +++++
Vill också uttrycka mitt gillande för Per Morberg. Jag struntar i om han ser ut som en seriemördare, han är fantastiskt rolig och han har sån självdistans.
Mik och jag kollade på The Hurricane igår kväll. Jag blir alltid rörd av den filmen, sett den två gånger förr. Den här gången började jag dock inte gråta, det är kanske bra. Den är så sorglig. Fast, jag börjar ju grina om jag kollar på dumbo. Den är riktigt sorglig faktiskt. Menar på delen där hans älskade mami får vara i den där lilla vagnen och så tittar snabeln ut... Nej det funkar liksom inte, det är som att hela världen slås i små små spillror.
Inte så konstigt att jag inte sett den på cirkus fyra år.
Vi har varit hemma hos mamma idag i Kista. (Vi= Mik, jag & barnen). Farmor var där också. Och Kim. Och mamma. Och Twiggy såklart! Mamma gjorde jättegod lasagne och glassbomb till efterrätt, till barnens förtjusning ofc.
Mik skjuter folk på tv'n och jag sitter här som en annan fredlig skribent liksom. Skjuta saker i all ära, men ikväll kliade det i fingrarna, räckte inte med att lösa fyra korsord idag... Måste skriva mera mera mera! Han skjuter inte alls folk förresten, han skjuter, ehm, typ grässhoppor? Nasty.
Lyssnar på Mange Schmidt. Jag tycker om den där gömma mig låten. den talar till mig. Fråga mig inte varför för det vet jag ej, den är bara väldigt bra. Texten är ju egentligen inget märkvärdigt, men det är väl lite det kanske. Inget djupt tjafs utan det bara är. Ta det som det är. Det är fint.
Hej då.
Nu är det lilla laaaff på spotify. Bara hip hopish på listan idag. Eller ja, just nu i alla fall. Ja, om man nu kan kalla al fadji för hip hopish... Men det är till hip hopish bakgrund i alla fall! Kim snackade om nån "näääk". Men orkar inte med nytt just nu. Nu blir det snook, svett och tårar för hela slanten!
Jag måste få uttrycka mitt gillande för Alex Schulman. Han är så jävla bra. Allt han gör är bara äckligt bra. Till skillnad från många andras åsikter så tycker jag att "alla får plus" är den bästa bloggen han haft. Den är helt fantastisk.
Alex Schulmans nya blogg får: +++++
Vill också uttrycka mitt gillande för Per Morberg. Jag struntar i om han ser ut som en seriemördare, han är fantastiskt rolig och han har sån självdistans.
Mik och jag kollade på The Hurricane igår kväll. Jag blir alltid rörd av den filmen, sett den två gånger förr. Den här gången började jag dock inte gråta, det är kanske bra. Den är så sorglig. Fast, jag börjar ju grina om jag kollar på dumbo. Den är riktigt sorglig faktiskt. Menar på delen där hans älskade mami får vara i den där lilla vagnen och så tittar snabeln ut... Nej det funkar liksom inte, det är som att hela världen slås i små små spillror.
Inte så konstigt att jag inte sett den på cirkus fyra år.
Vi har varit hemma hos mamma idag i Kista. (Vi= Mik, jag & barnen). Farmor var där också. Och Kim. Och mamma. Och Twiggy såklart! Mamma gjorde jättegod lasagne och glassbomb till efterrätt, till barnens förtjusning ofc.
Mik skjuter folk på tv'n och jag sitter här som en annan fredlig skribent liksom. Skjuta saker i all ära, men ikväll kliade det i fingrarna, räckte inte med att lösa fyra korsord idag... Måste skriva mera mera mera! Han skjuter inte alls folk förresten, han skjuter, ehm, typ grässhoppor? Nasty.
Lyssnar på Mange Schmidt. Jag tycker om den där gömma mig låten. den talar till mig. Fråga mig inte varför för det vet jag ej, den är bara väldigt bra. Texten är ju egentligen inget märkvärdigt, men det är väl lite det kanske. Inget djupt tjafs utan det bara är. Ta det som det är. Det är fint.
Hej då.
lördag 22 januari 2011
Lördag.
Igår var jag på arbetsintervju. Och så spydde jag nästan. Hoppas jag inte är sjuk på riktigt utan att det bara var nervigt. Vilket det var, kan jag lova.
Intervjun var på karolinska sjukhuset. Så när jag väl var där gick jag upp till WHO center där Eva jobbar. Eva är bästa Cajsas mami. Eller moderskepp som Cajsa skulle säga.
Här är allting som vanligt, barnen spelar xbox, Mik får hjälpa till, Johnny vägrar att äta sin mat. Eller ja, enligt honom själv så glömmer han att äta. Väldigt sött.
När jag vaknade imorse så grät jag. Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad jag drömde som fick mig att gråta. Hmm. Mik brukar drömma att jag är otrogen, det känns inte så bra. Men, det är ju faktiskt bara drömmar. Men man känner sig liksom lite taskig ändå, jag menar för att man var så elak i hans dröm. Förstår ni?
Igår hälsade jag också på min kära syster på hennes jobb och hjälpte till med gullhundarna. Eller horhundarna som hon och hennes kollegor kallar dem. Jag fick ta två labbar, en whippet och en ehm.. Fideli! haha, vet inte vad hon var för ras. Nån slags jakthund. Egentligen skulle jag haft en Opus istället för en Mango, men Opus blev hämtat av sin matte eller husse. Sen blev jag helt gangraped av tre mopsar. Stibor, Gösta och...Tore? Tror jag. Väldigt sött.
Nu måste vi gå till tunnelbanan tror jag. Vi ska lämna barnen till deras mamma. Och sen få tillbaka dom imorgon. Väldigt onödigt. Menmen whatever.
OVER&OUT
Intervjun var på karolinska sjukhuset. Så när jag väl var där gick jag upp till WHO center där Eva jobbar. Eva är bästa Cajsas mami. Eller moderskepp som Cajsa skulle säga.
Här är allting som vanligt, barnen spelar xbox, Mik får hjälpa till, Johnny vägrar att äta sin mat. Eller ja, enligt honom själv så glömmer han att äta. Väldigt sött.
När jag vaknade imorse så grät jag. Jag önskar att jag kunde komma ihåg vad jag drömde som fick mig att gråta. Hmm. Mik brukar drömma att jag är otrogen, det känns inte så bra. Men, det är ju faktiskt bara drömmar. Men man känner sig liksom lite taskig ändå, jag menar för att man var så elak i hans dröm. Förstår ni?
Igår hälsade jag också på min kära syster på hennes jobb och hjälpte till med gullhundarna. Eller horhundarna som hon och hennes kollegor kallar dem. Jag fick ta två labbar, en whippet och en ehm.. Fideli! haha, vet inte vad hon var för ras. Nån slags jakthund. Egentligen skulle jag haft en Opus istället för en Mango, men Opus blev hämtat av sin matte eller husse. Sen blev jag helt gangraped av tre mopsar. Stibor, Gösta och...Tore? Tror jag. Väldigt sött.
Nu måste vi gå till tunnelbanan tror jag. Vi ska lämna barnen till deras mamma. Och sen få tillbaka dom imorgon. Väldigt onödigt. Menmen whatever.
 |
| Här är jag i alla fall. För ett år sen kanske. |
OVER&OUT
torsdag 20 januari 2011
"I wanna go hooome..." Oh wait, I am home!
Alla är så duktiga på att uppdatera sina bloggar... Men inte lilla jag. Eller alltså, stora jag. Såg en nytagen bild på mig. Den var inte så fin.
Läste i aftonbladet om en tjej som heter Ia (precis som min handläggare på AF) som gick ner 40 kg aldeles själv. Hon hade tydligen försökt jätte länge med dieter och så men det fungerade aldrig. Men sen så var hon så klyschig att hon insåg att hon skulle fokusera på att hon inte skulle gå ner i vikt för att andra skulle acceptera henne, utan hon skulle göra det för sin egen skull. SMART. Det fattar väl vem som helst?
MEN, tänkte jag då, även om man vill gå ner i vikt för att andra ska acceptera en så gör man väl det för sig själv ändå? Om man verkligen bryr sig så mycket om att andra ska acceptera hur man ser ut, och sen blir skitglad när andra väl gör det efter att man gått ner X antal kilo... Då har man väl gjort det för sin egen skull, eller?
Nog om det. Eller, om hennes aftonbladet utfläkning i alla fall. Jag och Mik ska försöka köra med dom där shakes grejerna igen. Men det är svårt, speciellt när vi har barnen. För då måste vi ju ändå ha mat i huset. Och liksom, vi gillar mat! Inget fel i det kan man tycka, men just nu är det så. I alla fall för mig. Jag har alltid tyckt om mat. Min familj märkte det när jag var liten och tyckte väl att jag skulle bestämma hur mycket jag skulle få äta. Vilket väl var snällt, men kanske inte helt genomtänkt. För då var jag ju överviktig redan från start. (Samma sak händer för min lillebror, stackarn). Nu är det inte så att jag sitter och beskyller mina föräldrar för detta, men det ligger ju ändå där bakom! Jag vet att jag är vuxen och inte ska gnälla, men lite kan jag väl få göra det?
Jag är fullt medveten om vad mitt problem är, varför jag inte kan gå ner i vikt; jag har en väldigt svag vilja. I have no character. Jag vill vara som jag var för ca. fem (oh jävlar vad längesen ändå) år sedan. Alltså inte smal, men inte som nu i alla fall. Kan ju bifoga då och nu bilder.
Läste i aftonbladet om en tjej som heter Ia (precis som min handläggare på AF) som gick ner 40 kg aldeles själv. Hon hade tydligen försökt jätte länge med dieter och så men det fungerade aldrig. Men sen så var hon så klyschig att hon insåg att hon skulle fokusera på att hon inte skulle gå ner i vikt för att andra skulle acceptera henne, utan hon skulle göra det för sin egen skull. SMART. Det fattar väl vem som helst?
MEN, tänkte jag då, även om man vill gå ner i vikt för att andra ska acceptera en så gör man väl det för sig själv ändå? Om man verkligen bryr sig så mycket om att andra ska acceptera hur man ser ut, och sen blir skitglad när andra väl gör det efter att man gått ner X antal kilo... Då har man väl gjort det för sin egen skull, eller?
Nog om det. Eller, om hennes aftonbladet utfläkning i alla fall. Jag och Mik ska försöka köra med dom där shakes grejerna igen. Men det är svårt, speciellt när vi har barnen. För då måste vi ju ändå ha mat i huset. Och liksom, vi gillar mat! Inget fel i det kan man tycka, men just nu är det så. I alla fall för mig. Jag har alltid tyckt om mat. Min familj märkte det när jag var liten och tyckte väl att jag skulle bestämma hur mycket jag skulle få äta. Vilket väl var snällt, men kanske inte helt genomtänkt. För då var jag ju överviktig redan från start. (Samma sak händer för min lillebror, stackarn). Nu är det inte så att jag sitter och beskyller mina föräldrar för detta, men det ligger ju ändå där bakom! Jag vet att jag är vuxen och inte ska gnälla, men lite kan jag väl få göra det?
Jag är fullt medveten om vad mitt problem är, varför jag inte kan gå ner i vikt; jag har en väldigt svag vilja. I have no character. Jag vill vara som jag var för ca. fem (oh jävlar vad längesen ändå) år sedan. Alltså inte smal, men inte som nu i alla fall. Kan ju bifoga då och nu bilder.
 |
| NU >.< |
 |
| DÅ :) |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)