Läste i aftonbladet om en tjej som heter Ia (precis som min handläggare på AF) som gick ner 40 kg aldeles själv. Hon hade tydligen försökt jätte länge med dieter och så men det fungerade aldrig. Men sen så var hon så klyschig att hon insåg att hon skulle fokusera på att hon inte skulle gå ner i vikt för att andra skulle acceptera henne, utan hon skulle göra det för sin egen skull. SMART. Det fattar väl vem som helst?
MEN, tänkte jag då, även om man vill gå ner i vikt för att andra ska acceptera en så gör man väl det för sig själv ändå? Om man verkligen bryr sig så mycket om att andra ska acceptera hur man ser ut, och sen blir skitglad när andra väl gör det efter att man gått ner X antal kilo... Då har man väl gjort det för sin egen skull, eller?
Nog om det. Eller, om hennes aftonbladet utfläkning i alla fall. Jag och Mik ska försöka köra med dom där shakes grejerna igen. Men det är svårt, speciellt när vi har barnen. För då måste vi ju ändå ha mat i huset. Och liksom, vi gillar mat! Inget fel i det kan man tycka, men just nu är det så. I alla fall för mig. Jag har alltid tyckt om mat. Min familj märkte det när jag var liten och tyckte väl att jag skulle bestämma hur mycket jag skulle få äta. Vilket väl var snällt, men kanske inte helt genomtänkt. För då var jag ju överviktig redan från start. (Samma sak händer för min lillebror, stackarn). Nu är det inte så att jag sitter och beskyller mina föräldrar för detta, men det ligger ju ändå där bakom! Jag vet att jag är vuxen och inte ska gnälla, men lite kan jag väl få göra det?
Jag är fullt medveten om vad mitt problem är, varför jag inte kan gå ner i vikt; jag har en väldigt svag vilja. I have no character. Jag vill vara som jag var för ca. fem (oh jävlar vad längesen ändå) år sedan. Alltså inte smal, men inte som nu i alla fall. Kan ju bifoga då och nu bilder.
 |
| NU >.< |
 |
| DÅ :) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar